Jag är sjuk. Fortfarande. Jag ville verkligen komma till skolan idag. Jag vet inte varför, jag bara ville.
Jag har insett hur feg jag är. Hur jävla misslyckad får en människa vara? Allt är skit. Jag vet egentligen inte varför, det bara är det. Det är mig det är fel på. Inte nån av mina vänner.
För en stund sen såg jag postbilen svänga och köra bort från vår lilla grusväg. Egentligen har dom nog mycket bättre saker för sig än att lämna post till vanliga människor som gillar att sitta vid köksbordet med en kaffekopp och morgontidning. Mycket viktigare saker, måste dom nog ha för sig.
Den som skapade mig, som kom på att "ja! nog ska det finnas en Linnéa Birging i världen!",den ska dö. Den enda hon/han har gjort är att skapa ett miserabelt liv utan möjligheter. Ett liv som inte gör någon som helst nytta förutom att sitta på sitt feta arsle på en svart kontorsstol och sitta vid playahead. Vilket jävla liv, hörrö! Verkligen, bra gjort! Jag är så jävla stolt, om du nu skulle skapa mig, kunde du väl åtminstone kastat in lite lycka i mitt liv? En gnutta. Det är allt jag ber om. För hur jävla nöjd måste inte du vara med dig själv, nu när du har skapat mig. Den mest misslyckade människan i världshistorien. Förutom Hitler kanske. Om jag var, då skulle jag ta livet av mig på en gång. För allt du skapade, var en olycklig, nostalgisk tjej utan några som helst förväntningar på lycka.