Jag kollade på humorgalan. Först vill jag säga; fan vad hemskt! Det var liksom en jätteung tjej som gick med ett barn, och sa att hon varit gravid två gånger tidigare. Och båda hade dött. En av att hennes brorsa hade slått henne i magen.
Sen vill jag säga att moneybrother var asbra. Han är alltid asbra, men ändå.
Sen ska jag antingen sjunga jag ger dig min morgon med håkan på le festivale, eller är du fortfarande arg med säkert, eller the quiz med hello sageride (som clara är usel på att uttala).
Jag vill skriva ett jättelångt blogginlägg! Men jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag kan ju säga att Clara Gentele är min syster och bästavän. Och jag har ingen aning om vad jag skulle göra utan henne.

Valborg var faktiskt skitrolig igår. Min syrras gudföräldrar (tror jag, åtminstone gudmamma) kom hit. Josse och Helene (jag vet inte om det stavas med e på slutet) var med också. Vi kollade inte på någon eld, men vi hade kul iallafall!
För en stund sen åkte matilda iväg till vadstena kloster eller något sånt. Hon är där med sin konfirmationsgrupp.
Vi bestämde att Josse skulle komma hit under sommarlovet och sova över några dagar. Det bore skitkul!
Anmälningarna till färentunafestivalen ska lämnas in snart. Jag har ingen aning om vad jag ska sjunga.

Jag insåg just att jag inte vet vem jag är. Att ingen vet vem jag är.
Vem är jag? Ingen aning.
Det är jobbigt att inse att ingen, inte ens min bästa vän, känner mig. Att inte ens jag känner mig själv.
Då kan man snacka misslyckad.

Vi slutade efter lunch idag. Jag åkte hem utan att äta lunch, så jag är rätt hungrig. Sen så har jag ont i knät. Plus att mina jeans gick sönder när jag ramlade.
Min mobil ligger här bredvid mig. Kan du inte låta det där ljudet som låter när det ringer? Eller när ett sms precis har anlänt för mig att läsa. Det där ljudet som jag spelade inte förra året? Det ljudet där som jag egentligen kanske borde skämmas över.
Jag känner mig så ensam. Trots att jag är omgiven av perosner som älskar och stöttar mig. Hur fan kan man göra det? Hur kan man känna sig som den ensammaste personen i universum, när allt omkring en består av kärlek? Jag börjar att tappa förståndet, om det nu någonsin funnits ett. Vad är min hjärna fullproppad med för skit? Cpskit som tydligen inte går att får bort. Jag bär en obotlig sjukdom som är sällsynt. Så sällsynt att jag är den enda som bär den. Den sjukdomen har inte fått ett namn än, men jag brukar kalla den linnea.

Jag tror att i samma sekund jag dör, fälls inte tårarna för mig. Utan för att jag är död. För det blir ju automatikst dragiskt om någon dör. Så gråt inte för mig, gråt för döden. Gråt för att det snart kommer hända dig. Gråt för att du är tvungen att haspla ur dig ett tacktal till att jag fanns. Gråt glädjetårar för att mitt liv var piss, och att äntligen är över.

Clara och jag har haft SKITKUL idag! Vi bakade pannkakstårta. När vi skulle fråga mi madre y padre, gjorde vi en rebus som vi skickade i en påse med pappersgrejer och en gurka. Sen åkte vi till konsum för att köpa massor av saker till tårtan. Vi köpte coco pops som vi åt en hel del av på busshållplatsen. Vi flummade skitmycket här hemma. Jag är skittrött, så jag orkar inte skriva så mycket. Men jag kan säga att på studsmattan lekte vi att vi hade en 'sparkuttagning'. Clara presenterade sig; "Folk kallar mig Mårten fasan, eller son of gold. Eller gold klimp. Eller bara klimp."

Idag kommer Clara hit, hon ska sova över.
Jag längtar tills hon kommer. Vi ska spela match mot några, kommer inte ihåg vilka. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jo, föresten. Jag, Clara och Emelie åkte till stan igår. När vi satt på bussen sms:ade josef och oscar att dom skulle hänga på. Clara var den enda som känner dom, men emelie kunde prata med dom iallafall. Så jag var utanför emst hela tiden. Och såklart var det väldigt svårt att köpa nåt när dom var med, men tillslut köpte jag iallafall en foundation, ett par björn borg och en bh. Fast jag kan inte ha tajt tröja nrä jag har den, för då ser mina tuttar väldigt onaturliga ut.
Jag ska dra nu. Måste ta min fucking medecin som jag en vacker dag kommer skjuta sönder med ett jävla maskingevär. Ciao!

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag ville skriva. Skriva av mig, liksom.
Jag vet inte varför jag vill skriva av mig. Vad har jag att skriva av mig om? Mitt liv? Visst, men det har alla redan fattat att det suger.
Jag vill verkligen skriva nåt! Liksom, verkligen skriva. Inte bara; "idag har jag stekt ägg." Utan verkligen skriva. Skriva från hjärtat, skriva om allt.
Men jag kan inte skriva om allt. Jag kan inte skriva. Allt jag kan göra är att sitta här framför vår vita mac data och hoppas att nån dag, nån dag blir jag fri. Nån dag blir jag fri från alla löften att leva för någon annan. När jag är fri, ska jag skriva. Då ska jag verkligen skriva.

Jag är sjuk. Fortfarande. Jag ville verkligen komma till skolan idag. Jag vet inte varför, jag bara ville.
Jag har insett hur feg jag är. Hur jävla misslyckad får en människa vara? Allt är skit. Jag vet egentligen inte varför, det bara är det. Det är mig det är fel på. Inte nån av mina vänner.
För en stund sen såg jag postbilen svänga och köra bort från vår lilla grusväg. Egentligen har dom nog mycket bättre saker för sig än att lämna post till vanliga människor som gillar att sitta vid köksbordet med en kaffekopp och morgontidning. Mycket viktigare saker, måste dom nog ha för sig.
Den som skapade mig, som kom på att "ja! nog ska det finnas en Linnéa Birging i världen!",den ska dö. Den enda hon/han har gjort är att skapa ett miserabelt liv utan möjligheter. Ett liv som inte gör någon som helst nytta förutom att sitta på sitt feta arsle på en svart kontorsstol och sitta vid playahead. Vilket jävla liv, hörrö! Verkligen, bra gjort! Jag är så jävla stolt, om du nu skulle skapa mig, kunde du väl åtminstone kastat in lite lycka i mitt liv? En gnutta. Det är allt jag ber om. För hur jävla nöjd måste inte du vara med dig själv, nu när du har skapat mig. Den mest misslyckade människan i världshistorien. Förutom Hitler kanske. Om jag var, då skulle jag ta livet av mig på en gång. För allt du skapade, var en olycklig, nostalgisk tjej utan några som helst förväntningar på lycka.

Jag har inget för mig, så jag tänker skriva lite till.
Jag skaffade just ett bilddagbokenkonto som kommer att förbli oandvänt. Jag har det bara för att jag ska kunna logga in så att jag ska kunna kolla på bilder. Jag kollade på min systers bilder. De är så fina. Dumbledore.bilddagboken.se. Check it out!
Jag tänker alldels strax ta fil och macka som en liten lättlunch. Jag håller på att lära mig att spela gitarr; The Quiz med Hellosaferide. Jag ska nämligen uppträda den på färentunafestivalen. Jag har aldrig spelat gitarr förut, förutom i skolan när vi spelade Thom Dooley (eller hur det nu stavas). Men då var vi så många så jag behövde inte byta ackord. Nu ska jag spela TRE ackord och kunna BYTA ackord. Sjukt! Men jag ska kämpa på, och tillslut sitter den väl som en smäck.
Ackorden är A, D och E. Jag kan byta, men inte särkilt snabbt, om man säger så.
Sen tycker jag att alla borde kolla in Soran Ismael (eller hur han nu stavas) på youtube. Sök på Tips från coachen, så borde han väl dyka upp någonstans. Skitkul!
Sen ska jah upp och lyssna på John Lennon. See ya'll!

Igår spelade jag en matcj mot bollstanäs. Det var skitkul! Vi förlorade visserligen med 1-0, men det var ett offsidemål så det skyller jag på domaren. Jag spelade back, och enligt vår tränare Anders "behövs jag där nere." Jag skippade teatern för att spela den matchen, och har nu bestämt mig för att jag verkligen vill sluta på teatern. Det är så tråkigt så att det går inte.
Just nu lyssnar jag på I'm not okay av My Chemical Romance. Jag har den på min sida på playahead. Jag har börjat läsa det fattas en tärning av Johanna Tydell, som jag av någon anledning inte har läst förut. Jag har bara läst första kapitlet, men jag vet att den kommer att vara bra. Alla säger ju att den är fantastisk, och det är ju förfan Johanna Tydell! I taket lyser stjärnor bevisar ju att hon är en fantastisk författare. Jag har aldrig gråtit till någon annan bok än den.
Jag sitter och kollar på matildas gossedjurs nalle puh. Benny har tuggat sönder den, åtminstone krossat hjärtat där det står Cuddle Me! Eller något sånt iallafall. Han hade en stor, fluffig hund som han bet sönder. Det låg bomull överallt, och den gråvita hunden som föruthade varit hans bästa kompis låg nu utspridd i hela huset.
Just nu är Benny på utställning. Eller åtminstone påväg. Han uppfödare tar med honom på endel grejer, vi ser bara till att göa honom med blötmat efter att några domare på en utställning sagt att han är för smal. Oturligt nog funkar denna tjockisdiet inte särkilt bra.